För barnFör ledareOm ossKontaktPressStartsidan
 
 
 

 

Det var först när pappans missbruk inte längre stod i fokus som Fredrik kunde släppa fram sina egna känslor. Först då förstod han hur mycket missbruket hade påverkat honom. Det här är Fredriks berättelse.

"När jag var fyra år separerade mina föräldrar. Jag var hos pappa varannan helg. Det började märkas mer och mer att han drack. Även om jag var liten så kände jag att han betedde sig konstigt. Jag höll koll på olika tecken han visade på att ha druckit och började bli arg. Det kunde handla om att lyssna in tonläget, att orden började bli otydliga och hårda och att hans kroppsspråk förändrades. Ju mer han drack desto argare blev han. Då drog jag mig undan. Jag försökte ta så lite plats som möjligt.

Det blev värre och värre. Han blev alltmer aggressiv av att dricka. En midsommar när jag var sex år var vi ute i sommarstugan. Vi hade firat på ett ställe där hela byn samlats. Pappa var full och somnade vid ett bord, så jag cyklade hem till stugan. Jag kommer ihåg att jag låg på sängen då pappa kom in. Han var jättearg för att jag hade cyklat hem. Det var första gången han slog mig.

I skolan var jag utagerande. Jag var ganska störig mot lärarna och det togs upp på utvecklingssamtal att jag ”hade attityd”. Vid ett hälsosamtal hos skolsköterskan berättade jag att pappa drack mycket. Men det hände inget efter det. Det var ju som ett slag i magen. Det är så jobbigt att berätta en sådan sak och när jag äntligen berättade – då hände ingenting …

När jag var i 10-årsåldern berättade jag för mamma om hur det var hos pappa. Jag sa att det var obehagligt att vara där, att han hade slagit mig och att jag inte ville bo där. Då lät hon mig vara hemma. Efter det hände en situation då pappa misshandlade sin sambo. Då sa mamma verkligen ifrån: Du får inte vara där. 

Det där var på sommaren. På hösten tog pappa livet av sig. Han tog tabletter och alkohol. Någon dag innan han tog livet av sig fick jag ett sms där han bad om ursäkt för allt. Han skrev att allt skulle bli okej. Att han älskade mig.

Jag var så pass liten att jag inte ens visste att man kunde ta sitt eget liv. Men jag blev egentligen inte särskilt förvånad när vi fick beskedet. Jag kommer ihåg att jag lade mig på soffan och låtsades vara ledsen, eftersom man ju ”ska” vara ledsen och gråta. Men jag hade mest en stor overklighetskänsla. Så kan jag fortfarande känna när jag tänker på att pappa inte lever längre.

På kort tid hände det fler saker som ledde till att min tillit till vuxna försvann helt. Från att ha varit utagerande i skolan blev jag tillbakadragen och jag klev in i min bubbla. Efter att pappa dog blev jag erbjuden att gå till en kurator men varför skulle jag prata med någon okänd tant som jag aldrig hade träffat förut?

En gång på högstadiet hade vi en skrivuppgift där jag valde ämnet ”Min barndoms historia”. Jag skrev väldigt detaljerat om att pappa drack, att han slog mig och att han tog livet av sig. Jag kommer ihåg att jag fick en bok som pris för den berättelsen med motiveringen att det var ”en stark och sorglig historia”. Den som delade ut priset hade tårar i ögonen. Det var väl kul att vinna, men lärarna hade kanske kunnat fråga ”Hur mår du?”

Under de där åren mådde jag dåligt. Jag kände mig helt kall. Jag kräktes ofta. I början av första terminen på idrottsgymnasiet skadade jag mig och fick morfin mot smärtan. ”Det där mådde man ju ganska bra av” tänkte jag då jag tog morfinet … Jag gick in på Flashback och försökte få veta vad som är en dödlig dos. Jag sparade en liten påse morfin som jag skulle kunna använda om jag behövde … Men jag använde den aldrig. En gång på träningen i skolan bröt jag ihop. Vår tränare kom och pratade med mig. Han lyssnade och stöttade. När vi hade pratat frågade han om jag ville hänga med hem till hans familj på kvällen och kolla på film. Han förklarade för lärarna på skolan hur jag mådde. Vi har fortfarande kontakt då och då. Han är en väldigt bra person.

På ett sätt var det skönt att pappa dog. Men så får man ju inte känna. Visst har jag kunnat sakna den bra delen av min pappa. Det hade varit bra om han hade fått hjälp. Jag hade gärna haft en frisk pappa idag. 

Att pappa tog livet av sig blev ändå någon slags startpunkt. Det var hans missbruk som var det värsta för mig. Fram tills han dog hade jag mest varit upptagen med att fokusera på honom, och leta efter känslor hos honom. Jag fokuserade inte på mig själv, utan enbart på att överleva. Under tiden som missbruket pågick var det som att jag mådde dåligt utan att jag förstod det själv. När han dog försvann ju också hans missbruk och jag behövde inte ägna min uppmärksamhet åt det. Det var helt enkelt så att efter pappas död blev det tydligt hur mycket jag själv hade påverkats. Då kunde känslorna börja komma fram.

Sedan några år tillbaka går jag till en psykolog på ungdomshälsan, en gång i veckan. Samtalen har gett mig förklaringar till hur pappa mådde och varför han gjorde som han gjorde. Det kan kännas jobbigt att veta att jag har hans anlag. Jag vet ju att de som växer upp med missbruk har en större risk att själva hamna i eget missbruk. Den statistiken kan kännas stressande. Jag har tagit emot hjälp, men jag är ju påverkad av min uppväxt. Ibland är känslan att det går åt helvete …

Min drivkraft är att inte bli som min pappa. Det som har hänt har lärt mig mycket, både om mig själv och om andra människor. Jag klarade att flytta hemifrån, jag klarade gymnasiet, jag har tagit mig in på universitetet och jag har inga drogproblem. Jag hoppas att jag har lyckats bryta ett mönster som har förts vidare från generation till generation. Att be om hjälp är nyckeln."   

Bild: Pixhill.com 


Det är svårt att må bra igen

Att föräldern ska sluta dricka kan vara ett barns enda önskan. Men räcker det att missbruket upphör för att allt ska bli bra? Slutsatsen av en studie är nej – allt är långt ifrån löst när föräldern blir nykter. Däremot kan det bli början för barnet att fokusera på sin egen tillvaro.

Forskarna Elisabet Näsman och Karin Alexanderson vid Uppsala universitet har lyssnat på barnens egna berättelser. I sin studie har de intervjuat 15 barn mellan 6 och 19 år vars föräldrar varit nyktra över sex månader. Barnen berättar att det är först då förälderns missbruk har upphört som barnen ges utrymme att tänka tillbaka, känna efter hur de själva mår och reflektera över hur de har påverkats. Under tiden som den vuxne varit aktiv i sitt missbruk har barnen varit fullt upptagna med det akuta. Barnen kan ha behövt ta stort ansvar för både sig själva, syskon och föräldrar.

När barnen inte längre måste hantera själva missbruket kan de egna känslorna ta plats och konsekvenserna av missbruket blir tydliga. Missbruket kan ha påverkat barnets personlighet på djupet eller lett till psykiska problem. Svårigheterna finns kvar även sedan missbruket upphört, för en del lång tid därefter. En flicka som intervjuats berättar exempelvis att hon inte kan känna av sina egna grundläggande fysiska behov.

När föräldern blir nykter behöver barnet inte längre vara ”förälder åt sin förälder”. De nya rollerna kan ta tid att vänja sig vid. Det är inte enkelt att bygga upp en ny relation menar barnen, även om båda vill. Det tar tid, om det alls går. Att inte visa sina egna känslor inför föräldern är något som många fortsätter med även efter att missbruket upphört, berättar barnen. Forskarna tolkar det som en fortsättning på missbrukstidens strategi att ta hänsyn till den vuxne.

Forskarna konstaterar att då missbruket upphört kan barnen behöva hjälp för egen del, men också i relation till sin förälder. Hela familjen kan behöva stöd som löper under lång tid, även sedan föräldern blivit nykter.

Barnen har själva insikten om att konsekvenserna av förälderns missbruk kommer finnas kvar länge: “Alltså det är svårt att må bra igen, man måste tänka att man har det hela livet”.

 

Läs mer:
Barns upplevelser när
föräldrars missbruk
upphört: ”Alltså det är
svårt att må bra igen”,
Nordic Studies on
Alcohol and Drugs 34(5):
400-414, Alexanderson,
K. & Näsman, E., 2017.

Läs och beställ Junis rapport. 

 

 
 
   
  Junis är barnens organisation. Vi finns i hela landet och ger möjlighet till roliga och utvecklande fritidsaktiviteter där barnen själva får vara med och bestämma. Verksamheten sker i nykter miljö med engagerade och utbildade ledare.

Junis står på barnens sida. Vi arbetar för att skapa opinion och påverka beslutsfattare – både i Sverige och internationellt – för barns rätt att växa upp i en trygg och nykter miljö. All vår verksamhet vilar på grundsatserna demokrati, solidaritet och nykterhet.


Junis på Facebook  Junis på Twitter  Junis på Instagram 
  Om Junis
Att vara ledare
Junis rapport
Junis shop
Trycksaker
Lediga tjänster

Besöksadress:
Gammelgårdsvägen 38
Telefon: 08 – 672 60 70
Fax: 08 – 672 60 01
E-postadress: info@junis.org

Postadress:
IOGT-NTOs Juniorförbund
Box 12825
112 97 STOCKHOLM