För barnFör ledareOm ossKontaktPressStartsidan
 
 
 
 

Skriven av Karin Herou

Kontoret var stökigt efter deras senaste uppdrag. På skrivbordet låg kartan fortfarande uppvikt och godispapper låg strösslat på golvet nedanför. En kikare stod i fönstret.
Kontoret var inte stort och egentligen var det ett förråd i Linus villa. Men det lät mer på riktigt att säga kontoret. 

Djursökarklubben hade funnits sedan förra sommaren och idén var enkel: att hitta bortsprungna husdjur. Uppdragen strömmade in och ett efter ett lyckades de lösa dem. Kaninen Mimmi till exempel hade de hittat i grannens morotsland och hamstern Herkules hade gömt sig i en gympasko. Och när de hittade Sergios katt, tack vare grädde som lockbete, fick de äta så mycket glass de orkade i Sergios glassbar. 
Den gamla telefonen som de fått av Linus mamma skrällde till. Sandra skyndade sig att svara. 
– Djursökarklubben, hallå? 
På andra sidan linjen hörde hon en knarrande röst. En gammal dam berättade att hennes tax försvunnit och Sandra började direkt att anteckna ålder, namn, när hon senast sett till taxen Svante. Speciella kännetecken? Favorithundgodis? Snart viftade hon med ett block framför Linus näsa.
– Nu sätter vi igång, packar du väskan? Svante, 3 år, strävhårig och med rött halsband. 
Linus la ner kikare, koppel och förstoringsglas. 
De behövde ingen jacka, juni hade bara börjat men det var ovanligt varmt. Tidningarna skrev om värmerekord och Linus, som var rödhårig, hade smort in sig med så mycket solkräm i morse att han sett ut som en mumie. 

De började leta i skogen strax bakom skolan. Det var där Svante slitit sig från sin matte och sprungit iväg. 
– Taxar är jakthundar så Svante såg säkert bara en fågel han ville jaga. Nu sitter han bergis bakom en sten och undrar var hans matte tagit vägen, sa Linus. 
Hans familj hade haft hund hela hans liv och han kunde utan att tveka en sekund se på flera meters håll om det var en dansksvensk gårdshund eller jack russell. Alla hundar älskade honom, det var som att han kunde tala hundens språk. 
– Linus, kolla här!
Sandra hade hittat ett spår av en tass och snabbt fick hon upp förstoringsglas ur väskan. Linus tyckte redan på håll att tassavtrycket såg för stort ut men han satte sig ändå på huk bredvid sin kompanjon.
Det kom någon borta på stigen och Linus kisade för att se vem det var. Det var svårt, löven bildade en grön, tjock matta. Men nu såg han, det var Morgan i parallellklassen. Han höll i en påse. Plötsligt stannade han upp, såg sig omkring, vek undan några grästuvor bredvid ett nedfallet träd och stoppade in påsen under stocken. Han kastade en sista blick omkring sig. Sedan gick han sin väg. 

De hade sett Morgans pappa senast igår. Han satt på sin vanliga plats, på bänken i centrum. På marken bredvid honom hade det legat tomma burkar som han då och då råkat sparka iväg. Han satt nästan alltid där, i sin träningsoverallsjacka. Han såg tröttare ut för varje dag. När Sandra var liten hade hon varit rädd för fullgubbarna på bänken. Nu tyckte hon bara synd om dem, men ännu mer synd tyckte hon om Morgan. 
När de var på utflykt med skolan och passerade centrum riktigt syntes det hur han sjönk ihop om hans pappa satt där. Han brukade bli tyst och bara stirra rakt ner i marken. 
– Här är något!
Sandra pekade mot stocken och något rött skymtade inne bland buskarna. Det var ett hundhalsband, kunde det vara Svantes? Ett kort, strävt hårstrå och märkningen ”Mattes puttenutteälskling Svante” avslöjade att de var rätt ute. 
De var nära nu. Sandra kände spänningen pirra till i magen. Det här, och sekunden när djur och ägare återförenades var det bästa och värt vartenda gyttjigt stöveltramp.
Linus tog fram en hundgodis ur fickan och sträckte sig efter en halsbandet när han plötsligt hörde ett tjut och ett klirrande. 
Följt av ett uppskrämt hundskall och prassel i buskarna längre bort. 
– Aj, som bara den!
Sandra stod på ett ben och gned sig om foten. Utan att se sig för hade hon drämt foten rakt in i påsen Morgan gömt. Innehållet hade åkt ut på marken. Spritflaskor. Och taxen Svante hade återigen försvunnit in i buskarna. 

Sandra och Linus hade varit kompisar sedan första dagen i Junis. I sommar skulle de fylla 13 år, dagarna efter varandra. Deras mammor brukade kalla dem Piff och Puff för att de alltid hängde ihop. De hade åkt på läger tillsammans, haft massor filmkvällar, glassmaraton och popcorntävlingar. Sedan de startat Djursökarklubben hade de träffats varje dag. De kände varandra så bra att de ibland visste vad den andra tänkte. Som nu. Båda tittade upp på varandra och tänkte samma sak. Trubbel. 
Med slokande axlar gick de hemåt. Utan hund men med ännu ett problem att lösa. Varför gömde Morgan spritflaskor i skogen?
I centrum satt Morgans pappa på sin vanliga bänk. Han sluddrade och först förstod varken Linus eller Sandra vad han ropade. Men sedan klarnade det:
– Vem har tagit påsen?
I skolan nästa dag. Det var världens segaste mattelektion. En lapp skickades runt bland tuffa gänget längst bak. Sandra strök irriterat håret bakom örat. Okej att Matte-Torbjörn var jordens tristaste lärare och okej att han såg rolig ut när glasögonen hela tiden trillade ner på hans svettiga näsa, men det var faktiskt snart dags för prov. Sista provet för terminen, sista provet innan ett långt sommarlov skulle breda ut sig. De hade redan bokat Junislägret, en hel vecka där de skulle hänga på Gotland, bada, och förra året på spökrundan…Hon virvlade bort i tankarna men plötsligt hörde Sandra något annat som krävde hennes uppmärksamhet. Nora strax bakom henne viskade om ”flaskor”, ”skogen” och ”Jonte i 8B”.  
Hon tittade på Linus. Han hade hört samma sak. Hon la ihop två och två och förstod genast. Matte-Torbjörn hann knappt säga ”tack för idag” förrän Linus och Sandra var utanför dörren. 

De fångade upp Morgan precis vid skåpen och ryckte med honom ut på skolgården. 
– Vad är det som händer? frågade Morgan när de parkerat honom på muren precis bakom matsalen. 
Sandra pratade fort och snubblade nästan över orden. I ögonvrån såg hon Jonte i 8B ta sikte på skogsstigen som slingrade precis bakom skolan. 
– Vi hittade påsen igår, som du gömmer för att din pappa inte ska dricka. Men nu har Jonte fått nys på den. Vi måste stoppa dem. 
Morgan blick gick från förvånad, till generad när de pratade om hans pappa till skräckslagen när han kom på vad som kunde hända om flaskorna hamnade i fel händer. 
Han började stamma.
– Jag ville bara…Pappa får inte dricka mer…Jag tänkte inte…
– Vi måste hinna före dem, vi pratar senare, sa Linus och drog med de andra. Kom, jag vet en genväg. 
De sprang genom hägg och syren, på mossa och sten till de kom fram till stocken där Svante försvunnit. Det var alldeles tyst. Bara vinden som susade i träden. Eller? Det lät som om någon knaprade på något? 
– Svante! Här är du ju! 
Hunden tittade förvånat upp från hundgodiset som låg på marken. Det måste ha trillat ur Linus ficka. Men så snart Linus klappade den sträva pälsen så började svansen vifta. 
– Är det din hund? Vilken gullig, sa Morgan som inte hade en aning om att Djursökarklubben existerande. 
Då hörde de röster längre bort på stigen. Snabbt som ögat slet Sandra åt sig påsen, och pekade mot en hängbjörk som vilade mot en stor sten. Linus tog Svante under armen och försiktigt ålade de in mellan grenarna. Det blev som koja och genom lövverket kunde de kika ut och hade full koll på vad som hände därutanför. Bara Svante höll sig lugn….
–Den är här någonstans, hördes Jontes målbrottsröst. Han tog ett sista bloss på cigaretten och började vika bort grästuvor precis där påsen nyss legat. Han muttrade till gänget bakom sig och skakade bekymrat på huvudet. 
– Skit asså, den var ju här igår. 
Liam suckade högljutt och sparkade på en sten men Lina, snyggaste tjejen i åttan som var Lucia i julas, ryckte på axlarna. 
– Äh, spelar roll. Jag gillar ändå inte sprit och sånt där. Kan vi inte bara hänga vid badet på kvällen efter skolavslutningen? Bada och typ grilla nåt?
Några i gänget utbytte osäkra blickar. Badet? Ja, men varför inte? 
Inne i lövkojan började Svante gny men Linus fick snabbt fram en hundgodis till. Gänget passerade bara några meter från deras gömställe, men verkade inte lägga märke till att någon glufsade och gnydde där inne. Linus, Sandra och Morgan andades ut. 

Svante viftade glatt på svansen när han gick framför dem fastspänd i kopplet, nöjd med sitt lilla äventyr. Väl hemma hos matte skulle han nog somna som en stock i hundkorgen. 
De närmade sig centrum och Morgan stannade. Han såg nervös och lite rädd ut. 
– Jag var tvungen att gömma flaskorna, pappa har bara druckit mer och mer. Ja, ni har väl sett honom i centrum. Jag hatar när han dricker. Det här var det enda jag kunde komma på. Kan vi inte bara glömma det här nu?
Kunde de det? Var det okej att bara blunda när en kompis mådde dåligt? 
Sandra skakade bestämt på huvudet.    
– Det är klart vi ska hjälpa dig. 
På kontoret hade de ett kassaskåp. Ibland fick de märkliga porslinsprydnader som tack för att de hittat ett djur, men ibland fick de pengar. Häromdagen hade de räknat ihop till 543 kronor. Det skulle absolut räcka för att få följa med på Junislägret i sommar och de visste att det fanns en plats kvar. 
Påsen med spritflaskorna lämnade de till Linus mamma, som tog på sig att prata med och hjälpa Morgans pappa. 
Dessutom, visst behövde de en tredje kompanjon i Djursökarklubben?

Ding-dong! Dörrklockan ekade in i lägenheten och steg hördes innanför dörren. En liten knotig dam med en sky av vitt hår runt huvudet öppnade dörren, med säkerhetskedjan på. 
– Jag ska inte ha något, sa gumman och försökte dra igen dörren. 
– Jo, det ska du visst, sa Morgan och höll fram Svante. 
Damens ansiktsdrag mjuknade och hela hon började le. 
– Svante-pussingen, du är tillbaka! Var har du varit så länge lilla snufsingen? 
Hon gav hunden en blöt puss och beordrade Djursökarklubben att stiga på. 
– Det här måste firas! Vill ni ha kaffe? Nej, just det, ni är barn, saft kanske? Och bullar! Och jag har ordnat presenter som tack, för jag hoppades att ni skulle hitta honom. 
Damen höll fram ett paket åt Morgan. Han rev av pappret. En vit porslinspudel tittade storögt upp på honom. 

Nu var han medlem i Djursökarklubben på riktigt. 

 

 

 
 
   
  IOGT-NTOs Juniorförbund, Junis, är en barnorganisation med över 12 000 medlemmar upp till 15 år. Vi har 200 föreningar i hela landet och 1300 ledare.

I Junis händer mycket. Vi sysslar med teater, film, läger, disco, pyssel, cirkus, sport, utflykter, bakning och mycket mer! All verksamhet bygger på Junis grundsatser: demokrati, solidaritet och nykterhet.


Junis på Facebook  Junis på Twitter  Junis på Instagram 
  Om Junis
Att vara ledare
Junis rapport
Junis shop
Trycksaker
Lediga tjänster

Besöksadress:
Gammelgårdsvägen 38
Telefon: 08 – 672 60 70
Fax: 08 – 672 60 01
E-postadress: info@junis.org

Postadress:
IOGT-NTOs Juniorförbund
Box 12825
112 97 STOCKHOLM